Latent Space Walk (2026)
Hot blowmold, färgat glas, gipskvartsformar
En tårta och Babels torn ligger på nästan samma punkt i det latenta rummet. Jag hittade dem där genom att tänka som nätverket innan jag byggde det: forma i våningar, låta allt smalna uppåt, tills firandet och tornbygget hade samma siluett. Sedan tränade jag en modell med 47 miljoner vikter att gå den korta sträckan mellan de två punkterna, och blåste ut hållplatserna i glas. Sex objekt, mellan tio och trettiofem centimeter, på ett fat med gjutsand. Sanden under dem är materialet som glas formas i, ett produktionsled som råkade följa med in i rummet.
Det första man ser är formen. Tårtan och tornet delar en grammatik, våning efter våning som smalnar mot toppen. Formen bär också meningen. Modellen la de två punkterna intill varandra därför att de delar något jag inte sett förrän jag gick genom det. Tornet reser sig mot Gud. Tårtan mot en födelsedag som aldrig ska ta slut. Samma rörelse uppåt, mot något oändligt, fast den ena riten är helig och den andra världslig. Födelsedagen är den vertikala gest vi behöll efter honom, en fromhet utan adressat.
Babel är ordet som gör kopplingen möjlig. Det kommer troligen från Bab-ili, Guds port, men berättelsen läser in balal, förvirring. Samma namn rymmer ingången och sammanbrottet. Det är exakt vad modellen är för mig. En port till kopplingar jag inte kunde se, och en förvirring, för i samma stund som jag ser dem talar den och jag om samma bild på två språk som inte översätts. Straffet i Babel var att alla plötsligt talade olika. Tornet fick stå. Fragmenteringen räckte som straff, och den infinner sig redan vid mitt arbetsbord.
Glaset är där jag tvingar meningen att ta ställning. Att kalla nätverket ett material är en handling, och glaset är provet på om handlingen håller. Det som inte överlever översättningen från vikt till volym faller bort, och det som står kvar på fatet är objektets egentliga påstående. En spade står i sanden med en hand växt in i skaftet. Handen är systemets, formen kom ur en prompt. Var slutar redskapet och var börjar handen som håller det? Spaden ger inget svar. Den är gjord för att aldrig kunna försvinna i handen som ett verktyg som fungerar.
Jag byggde alltså ett tredje par ögon. Jag har studerat nätverk och byggt nätverk för att lära mig tänka som ett nätverk som ska tänka som en människa, och glasobjekten talar en tredje dialekt som varken jag eller modellen behärskar ensam. Om det kollektiva försöket att förstå slutar som Babel, med var och en talande sitt eget språk, vet jag inte. Jag har lärt en modell att gå den korta vägen mellan en tårta och ett torn, och blåst dem i glas så att jag kan ta i dem. Resten är en aning om att porten och förvirringen hela tiden stavades likadant.
