Hard Copy (2026)

Examensarbete. Glas, gjutglasyr, koppar, PLA, AI. Konstfack 2026.

Jag tränade neurala nätverk hemma, på min egen dator, för att förstå hur de ser. När jag förstod det började jag kunna tänka som dem, och objekten i utställningen hittade jag på själv med det seendet som verktyg. Jag designar förutsättningarna. Organismerna gör resten.

Hard Copy är mitt examensarbete från kandidatprogrammet Keramik och Glas på Konstfack, våren 2026. Det växte fram under två års experiment vid köksbordet och i verkstaden: bildmodeller tränade på hela min kamerarulle, en evolutionssimulation som föder digitala organismer, WiFi-signaler som stör video när någon rör sig i rummet, och gjutet glas och keramik där resultaten till slut får kroppar.

Utställningen byggdes i tre zoner i salen Svarta Havet på Konstfack, maj 2026.

En guldsprayad stjärnformad skulptur med en spegel i mitten, monterad på armeringsgaller. Under den döljer sig en motor och neodymmagneter som får de kopparpläterade organismerna att röra sig över ytan. Arenan är själv ett utsnitt av en organism, så det som rör sig därinne är kroppar inuti en kropp, och båda fanns först som kod.

Tårta och Babels torn är grannar i latent space. Båda skiktade, koniska, byggda uppåt. En AI som aldrig fikat och aldrig läst Bibeln ser dem som nästan samma sak, så jag bad nätverket visa mig vad som finns mellan dem och blåste svaret i glas. Objekten står i gjutsand tillsammans med en spade av glas.

Samma organismfamilj i alla stadier av materialisering, upphängd på armeringsgaller med kablar: råa vita utskrifter, en guldmålad, blästrade varelser, gjutglasyrvarelser i grafitkostym brända, blåst glas som bara antyder formerna, och glasbarnet. Utskriften är alltid tillfällig. Den blir negativ för gjutning, skelett för plätering, eller offer som bränns ut för att lämna plats åt glas.

Fyra små sensorer mäter WiFi-signalerna i rummet. När en kropp passerar mellan dem störs signalen, och störningen läcker in i videon som visas: bilden bryts, rivs och läker igen när rummet stillnar. Besökaren påverkar verket genom att bara finnas där, utan kamera, utan att någon bild av besökaren existerar.

Det mesta som hände under det här året syns inte i utställningen. Här är hela förloppet som det ser ut i mina loggfiler, med krascherna, återvändsgränderna och de nätter då något till slut fungerade. Ett examensarbete i efterhand låter som en rak linje. Det var det inte.

Projektet hette först IN SILICO. I januari skrev jag tolv versioner av projektbeskrivningen under en natt och en dag, den 19 till 20 januari, och tränade samtidigt de första bildnätverken på min kamerarulle. 46 experiment från den perioden ligger arkiverade, de flesta misslyckade. Den 22 januari kom de första resultaten som liknade något: tolv bilder ur ett nätverk som börjat förstå material och färg.

Nätverket bygger upplösningen lager för lager och dubblar bilden varje gång en ny nivå läggs till.

Den 1 februari fick LAJFI sin första commit, en evolutionssimulation där varelser med 32 DNA-parametrar förökar sig, muterar och dör utan att någon fitnessfunktion talar om vad som är bra. Jag valde ut individer som jag ville se i material, av över 400 exporterade valde jag till slut 23.

Den 13 februari var disken 99 procent full. Jag rensade 227 gigabyte experimentdata och la om strategin för bildgenereringen samma dag. Loggfilen från den dagen är den ärligaste texten i hela projektet. Den 20 februari löste sig ett problem som ätit veckor: organismerna gick äntligen att skriva ut och gjuta, fem av fem former vattentäta. Lösningen var att räkna ut tunnlarna på processorn istället för grafikkortet, som gissade fel.

Natten den 15 mars stod jag i Konstfacks hytta och körde tre glasrecept parallellt i gips-kvartsformar. Två dagar senare öppnade jag formarna: receptet på fritta var helt men för poröst, receptet med strandsand blev robustare med synliga sandkorn, och stengodsglasyren sintrade aldrig, den var byggd för 300 grader mer än min ugn kunde ge.

Samtidigt tränade jag en LoRA ovanpå Stable Diffusion i tio och en halv timme, och upptäckte den 20 mars klockan kvart i två på natten varför resultaten var likriktade:

Omträningen startade klockan två samma natt. Den 21 mars kodades Carried Stillness Intruder ihop på en dag, WiFi-signaler som stör video när en kropp rör sig genom rummet. Den 29 mars började GAN-träningen om från grunden i högre upplösning: nivå 6, 256 pixlar, femton timmar.

Nivå 7, 512 pixlar, tog två och ett halvt dygn och blev klar den 1 april. Sedan försökte jag ta nätverket till 1024 pixlar, och det som följde var sjutton dagar av misslyckanden: arton körningar mellan den 2 och 19 april, alla stoppade av minnesbrist, exploderande gradienter eller ren divergens. Den bästa körningen överlevde 33 epoker. Den sista snurrade i 25 timmar med 86 procent trasiga värden innan jag drog ur kontakten.

Den 19 april hittade jag grundorsaken: träningsbilderna var 512 pixlar, och vid 1024 lärde sig nätverket interpoleringsartefakter istället för bildstruktur. Nivå 8 lades ner. Den 15 april fotograferade jag arenan på verkstadsgolvet, fortfarande omålad.

Första veckan i maj kraschade två arkitekturer till, deras CUDA-kärnor gick aldrig att kompilera på min maskin, noll tränade epoker. Den 3 maj frös hela datorn. Ur det som faktiskt fungerade renderades istället de slutliga videorna: tio minuter latent vandring genom nivå 7-nätverket, och en tio sekunder lång födelsesekvens.

Den 12 maj morfade jag silikonexperimenten till rörligt material:

Utställningen öppnade på Konstfack i slutet av maj. Uppsatsen skickades in den 23 maj, slutversionen den 28 maj. Examensbeviset kom den 8 juni.

LAJFI, evolutionssimulationen som födde organismerna, kör live på vetroal.se/lajf. Hela examensarbetet, uppsats och dokument, ligger på vetroal.se/examen.